Italian High Renaissance Painter, ca.1485-1576 Italian painter active in Venice. As a young man he was taught by the Bellini family and worked closely with Giorgione. His early works are so similar in style to Giorgione's as to be indistinguishable, but soon after Giorgione's early death Titian established himself as the leading painter of the Republic of Venice. Among his most important religious paintings is the revolutionary and monumental Assumption (1516 ?C 18) for Santa Maria dei Frari, in which the Virgin ascends to heaven in a blaze of colour accompanied by a semicircle of angels. Titian was also interested in mythological themes, and his many depictions of Venus display his work's sheer beauty and inherent eroticism. Bacchus and Ariadne (1520 ?C 23), with its pagan abandon, is one of the greatest works of Renaissance art. Titian was sought after for his psychologically penetrating portraits, which include portrayals of leading Italian aristocrats, religious figures, and Emperor Charles V. He reached the height of his powers in The Rape of Europa (c. 1559 ?C 62), one of several paintings done for Philip II of Spain. He was recognized as supremely gifted in his lifetime, and his reputation has never declined.  Related Paintings of Titian :. | Salome con la testa del Battista | Titian self portrait, | Details of Venus of Urbino | The Virgin and Child with Saint John the Baptist and Saint Catherine | St Mary Magdalene |
Related Artists:
Owen, William
English, 1769-1825 English painter. The son of a bookseller, he was educated at the grammar school in Ludlow and was sent to London in 1786 to study under Charles Catton the elder (1728-98), coach painter to George III and founder-member of the Royal Academy. Owen's copy of a work by Reynolds, made soon after his arrival, attracted the latter's attention. He entered the Royal Academy Schools in 1791 and exhibited at the Royal Academy the following year. From then on he exhibited there every year, apart from 1823 and 1825, and was elected ARA in 1804 and RA in 1806. He painted a number of rural scenes but specialized in portrait painting. Although his reputation was eclipsed by that of Thomas Lawrence, he was sought after by many of the eminent figures of the day, producing portraits of the Archbishop of Canterbury, Dr William Howley (1813), and of the politician and essayist John Wilson Croker (exh. 1812; both London, N.P.G.); other of his sitters were William Pitt the younger and John Soane. In 1810 he was appointed portrait painter to the Prince of Wales (later George IV) and in 1813 principal portrait painter to the Prince when the latter became Prince Regent. The Prince Regent does not seem to have sat to him but nonetheless he offered Owen a knighthood, which the painter refused. From c. 1820 Owen's health deteriorated until a disease of the spine confined him to his room and finally rendered him incapable of painting. He died after accidentally taking a bottle of opium that had been wrongly labelled.
Friedrich Hagedorn
(23 April 1708 - 28 October 1754), German poet, was born at Hamburg, where his father, a man of scientific and literary taste, was Danish minister. He was educated at the gymnasium of Hamburg, and later (1726) became a student of law at Jena. Returning to Hamburg in 1729, he obtained the appointment of unpaid private secretary to the Danish ambassador in London, where he lived till 1731. Hagedorn's return to Hamburg was followed by a period of great poverty and hardship, but in 1733 he was appointed secretary to the so-called "English Court" (Englischer Hof) in Hamburg, a trading company founded in the 13th century. He shortly afterwards married, and from this time had sufficient leisure to pursue his literary occupations till his death. Hagedorn is the first German poet who bears unmistakable testimony to the nation's recovery from the devastation wrought by the Thirty Years' War. He is eminently a social poet. His light and graceful love-songs and anacreontics, with their undisguised joie de vivre, introduced a new note into the German lyric; his fables and tales in verse are hardly inferior in form and in delicate persiflage to those of his master La Fontaine, and his moralizing poetry re-echoes the philosophy of Horace. He exerted a dominant influence on the German lyric until late in the 18th century. The first collection of Hagedorn's poems was published at Hamburg shortly after his return from Jena in 1729, under the title Versuch einiger Gedichte (reprinted by A. Sauer, Heilbronn, 1883). In 1738 appeared Versuch in poetischen Fabeln und Erzählungen; in 1742 a collection of his lyric poems, under the title Sammlung neuer Oden und Lieder; and his Moralische Gedichte in 1750. A collection of his entire works was published at Hamburg in 1757 after his death. The best is J.J. Eschenburg's edition (5 vols., Hamburg, 1800). Selections of his poetry with an excellent introduction in F. Muncker's Anakreontiker und preussisch-patriotische Lyriker (Stuttgart, 1894). See also H. Schuster, F. von Hagedorn und seine Bedeutung fer die deutsche Literatur (Leipzig, 1882); W. Eigenbrodt, Hagedorn und die Erzählung in Reimversen (Berlin, 1884).
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.